små skrikande saker
I lördags var det dansuppvisning. Jag minns ingenting från själva dansen. Den här gången berodde det inte på att jag var nervös, nej. Trots ett antal hundra åskådare så hade jag inte en tanke på att vara rädd.
Helan hade skänkt oss den ädla uppgiften att ta hand om de små barnen. Vi skulle se till att de kom upp på scen i tid och hålla dem i schack så att de inte sprang iväg och fastnade i ett elskåp.
Ok tänkte vi, slappa i ett hörn och titta på danserna via en tv...
Ett trettiotal barn, överallt! De klättrade upp i fönstren, hoppade från bord och stolar och krälade på golvet. De ville slåss, leka och slåss.
Mitt i kalabaliken försökte Helan och jag lugna dem och berätta sagor och meditera. Det fungerade i två minuter.
Fem barn låg över oss och dreglade, det var svårt att andas och värmen steg.
Tillslut var det äntligen dags för Helan och mig att dansa. Vi gick upp för trappan, ut på scen, rörde på oss, gick av scen och ner till barnen igen. Dansen var en dimma, jag vet inte om jag dansade fel eller dåligt, det är bara borta. Puts väck.
Efter en timme till av barnakläng fick vi äntligen gå hem, halvvägs kom vi. En bänk stod där så lägligt.
Men nu ska jag inte låta helt negativ, det var faktiskt kul också. Barn är så konstiga.
//pasta
Kommentarer
Trackback
